Hagbygge

Sommarhagen har genomgått upprustning. Bort med stenar och enar. Den har också expanderat till en riktig drömhage. Inte riktigt klar dock. Det är ju det där med stolp och stängsel… Satan i gatan så tungt det är! Glad i hågen högg jag tag i markborren som gick ner snabbt och väl. Dock till min stora fasa så lyckades jag inte få upp den sen. Det krävs tydligen lite teknik i borrningen. Den ska ömsom upp och ner för att inte fastna. Som tur är så är jag ju rätt begåvad och lärde mig trixet snabbt. När borrandet var klart så skulle stolpen ner. Till min hjälp fanns både slägga och en automatisk stolpbangare… Då kan man ju tro att det går enkelt med den, MEN! Den väger svinmycket och är lite klurig att hålla i.

Till slut var ändå 20 stolp i marken och tråd uppsatt. Trötta armar på mig var ingen underdrift. Kände mig dock väldigt duktig! Så är allt roligare när man hjälps åt som tur är…

Trevlig helg!

Lördagen börjar med regn och halv snöyra. Vänder sedan till solsken! Det är ju drömmigt om något.

Det som inte är drömmigt när när man kommer hem till allmän oreda på gården. Precis vad jag gjorde igår. Bettan stod placerad mitt på gårdsplanen, traktorn slarvigt framför. Gårdsfrun hade också till synes tappat sin bil mitt på gårdsplanen. Lite trött efter en lång vecka parkerade jag på gödselstacken istället. Konkade ur mina kassar med fredagsmys för att mötas av en upprörd Gårdsfru och Gårdsherren som sa att jag var i vägen. Det visade sig att all oordning hängde ihop med att hästarna levt rövare på gården. Unghästarna hade sprängt staketet. Dolly hade hamnat utanför sitt staket och troligen kännt sig övergiven, varpå hon hoppar in till Janne och Queen. Alla hästar som får nya kompisar blir ju glada så klart, men personligen föredrar jag mer kontrollerade ihopsläpp.
Janne är allmänt snäll och kan nog inte ens sparka en annan häst. Inte med flit i vilket fall. Queen är allmänt låg i rang och springer hellre än slåss. Det var ju tur i oturen att Dolpan valde att hoppa in till just de två. Springa runt för fulla muggar hade de tydligen roat sig med alla tre. Janne har fått några sparka på bogen, men det verkade inte vara så illa. Dolly har lite små ytliga sår på flertalet ben medan Queen kommit därifrån utan en skråma…

Hagen då? Jo, den var i någon form av plockepin… Hur lyckas de på så kort tid? Vem som är den skyldiga lär vi aldrig få reda på…

Nåväl, med detta säger vi Trevlig Helg från Stuteri on The Hill!

3-års test och gracil

Så var det äntligen dags!
Ella var förberedd till tänderna, hela gänget likaså. Gårdsherren har på Gårdsfruns direktiv övat löpning och lyckats fint med steget. Ryttaren hade generalrepetition i veckan innan, utan att ramla av. Jag själv flöt mest med, men med stolthet.

Vi hade en sen starttid vilket var toppen då hon kunde gå ut i hagen som vanligt med kompisarna på morgonen.
Vid lunch var det dags. Stora tvättprogrammet stod på schemat! Tänk om man själv skulle gå tre år utan att schamponera sig! Spola benen har hon ju gjort, men fettet i pälsen på rumpan visade på att det inte kommit en gnutta schampo där under många år…
Som den exemplariska tjej hon är stod hon helt stilla, trots att hon började frysa. Täcke på för att torka till hennes stora förundran! Direkt vidare till knoppning, vilket även det gjordes utan frågetecken. Lastningen flöt på snabbare än vad hon äter en morot.

Framme på ett regnigt Strömsholm i lagom tid. Inte för tidigt så att vi beblandar oss med andra människor för mycket, inte heller för sent. Väldigt bra arrangerat av Mälardalens Warmblodsklubb med avspärrningar och karthänvisningar för att undvika möten mellan människor i dessa restriktionstider.
Tänka sig – för bara ett halvår sedan uppmuntrades det personliga mötet istället för att gömma sig bakom en skärm. Nu är det helt klart omvänt…

Lilla Ella är så oerhört cool på alla vis. Lastar ur, står som ett ljust, går runt och tittar lite. In på mätning: 167 cm över havet. Ut i regnet igen. Som världens enklaste sak i hennes liv. Som man uppskattar lugna och stabila hästar!

In för löshoppning. Lite matt var hon för dagen kan jag tycka. Gjorde däremot det hon skulle och hon gjorde det bra på alla vis! Hoppade 7.5 – 8 för dagen. Vi hade såklart hoppats på ett Diplom men dessvärre blev det inte så. Tur att hon är lika fin för oss, oavsett poängen.
Hon fick omdömet ”Gracil” på typ. Ett för mig helt nytt uttryck. Konstaterade efteråt att min sambo aldrig uttryckt att jag är gracil… Vet inte om det är bra eller dåligt men man kan ju tänka sig att sett till dagens resultat så hade jag också bara varit Klass 1 som gracil, nu kan jag ju hävda mig själv som Diplom. Det känns positivt!

Övar på knoppar!

Gårdens förstfödda är nu redo för 3-års testet.
Elle On the Hill, född 2017 e. Heartbeat u. Careful
Till vardags kallad Ella. Prinsessan på gården med vita ben som aldrig blir smutsiga, oavsett hur mycket lera det är.

Hon har förberetts under lång tid. Övat löshoppning med bravur, blivit inriden och lasttränat. Det är ju oerhört kul att få följa utvecklingen från en vingliga liten sparv till en magnifik Gouldsamadin. Ja, det är en fågel som härstammar från Norra Australien som först utvecklar sina vackra färger när den är fullvuxen.

En del av förberedelserna inför 3-års testet är ju självklart knoppandet. Jag valde inte inriktningen banhoppning för att jag älskar att knoppa om man säger så… Nåväl, övning ger färdighet och det är för väl att jag övade mig lite innan den stora dagen D! Ganska nöjd med resultatet.

Nu återstår bara att vi ska ta oss till Strömsholm på söndag, i en god tid som innebär att vi inte får vara där för tidigt pga Corona, men inte heller för sent. Vi ska hålla oss på 2 m avstånd från samtliga som inte tillhör ”oss” och vi ska dessutom se till att visa vår lilla diamant på bästa vis. Nervös är väl bara förnamnet!

Tillfredställelse av ordning

Ser inte mig själv som en särskilt ordningsam person, men med det sagt så betyder det inte att jag inte gillar ordning.
Varje morgon när jag står i stallet och mockar efter nattens dumpningar så frågar jag mig själv:

”varför gör jag det här?”

Det är som att reda ut en hög med garn i faslig oordning som jag liksom nystar ut. Sortera bajs, kiss och rent strö. Det är som att få uppleva en av dessa magiska förvandlingar som sker när Arga Snickaren kommer på besök eller när överviktiga genomgår Biggest Looser. Detta går bara lite fortare och jag gör det varje dag.
När jag är klar vänder jag mig om och tittar tillfredsställande på den fina boxen där inte ett strö ligger fel.

Sen går dagen, hästarna kommer in från hagen och allt slit är upprört.

Samma känsla får jag av att sladda ridbanan. Den är så vacker när den är helt nyprepparerad, slät och fin. Den inbjuder till att dansa på. Samtidigt som jag i nästa sekund kastar en arg tanke mot den som kommer sätta sin fot där nästa gång och därmed förstöra min sinnesro.

Vi som håller på med hästar är nog lite konstiga på en massa plan, men ni måste medge att det ser oerhört vackert ut!

Ett axplock av tankar

Just nu känner jag att motivationen svänger väldigt. Den blir liksom till sina ytterligheter! Ibland vill jag sälja hästarna och sluta rida, en annan gång så tycker jag att det är kul att rida och träna, för att nästa gång bli alldeles matt på situationen och istället ta ett föl på Queen. Så i nästa stund blir jag inspirerad att putsa sadel och träns samt träna på så att vi blir ännu bättre! Varpå nästa sekund så känns det lönlöst för att hela Corona-situationen har satt stopp för det jag tycker är kul – tävla! …och dessutom ska det inte vara solsken i helgen nu när jag ska vara ledig.

Nåväl, jag lämnar dessa tankebanor. Stänger av datorn, går hem från jobbet, unnar mig något gott att dricka och bara laddar batterierna! Tillvaron nu gör att vi inte kan göra så mycket åt situationen utan bara får hänga med. Vi kan ju faktiskt inte göra något mer åt detta än att plocka fram alla positiva tankar vi besitter och le åt tillvaron.

Trevlig helg!

Vattengrav

På senaste träningen så stod vattengraven kvar från helgen som varit. Tränaren tyckte att vi skulle prova. Jag tycker ju oftast att ingenting är läskigt så jag var med på hans spår.
Vi var två rookies på vattengrav i gruppen som fick ta hjälp av några mer erfarna. Duon före mig började och gjorde det bra. Under tiden hann jag stämma av lite med min täthäst Räkan som jag skulle följa. Räkan är tydligen bakskygg… ”men vad händer då?” frågade jag. Hon springer bara fortare säger Räkans matte! Well well… då kör vi!

”Övningen” gick ut på att lägga upp ett högt tempo i galopp direkt efter varandra. Vi började med att rida ett par varv på volten ovanför hindret för att komma in i varandras rytm och att Queen skulle fatta att hon skulle följa efter framförvarande häst. Detta ihärdigt påhejande av tränaren som uppmanade mig att rida snabbare och närmare Räkan. Tränaren är väldigt tydlig när han vill något och jag är väldigt mån om att göra som han säger. Kruxet var bara att Räkan är väldigt snabb och möjligen ännu snabbare med tanke på just bakskyggheten… Tränaren stod dock fast vid att jag skulle rida nära och snabbare, så jag gasade! Queen är väldigt (!) snabb så ni kan ju bara tänka er hur fort det här faktiskt går.
Det roliga med detta är att alla drogs med. Nu är det ju ingen nämnvärd publik med tanke på Corona, men de få som stod runt ridbanan hejade glatt på. Med tanke på att alla dessutom håller det omtalade avståndet så kom det hejarop från alla möjliga håll. Blandat med en del skratt!

Hur själva hindret gick? Jo tack, det var ju det minsta problemet! Kan noga säga att detta är en av Queens paradgrenar – springa fort och hoppa långt!

Sjukstuga och blåst

Inte sjukstuga som i sjukdom, snarare hälta. Då inte på hästarna utan på människorna! Vi verkar vara i en dålig trend på gården just nu. Jag ramlade ju av häromdagen. Fick en kommentar om det som löd något i stil med: tur att du inte är fotbollsspelare för då hade du inte suttit upp igen, det tyckte jag var väldigt roligt! Min skada sitter förövrigt i och strålar lite ner i benen nu för tillfället. Men rätt som det är så blir det bättre hoppas jag.

Häromdagen när jag låg och vilade lite på soffan så ropar sambon från köket att någon ramlat. (Han använde verkligen uttrycket ”Ramlat”. Alltid lika kul att höra en ohästig person beskriva en hästig situation…) Vadå ramlat kände jag? Men, jag haltade upp och tittade ut genom fönstret, det var ju Saga som trillat av. Sambon uppmanade mig att springa ner till banan. Men i mitt tillstånd så springer jag inget, jag haltar.

Väl nere vid banan så blåser det enormt. Eller det blåste väl enormt precis överallt just nu! Som om det inte räckte med att en ramlat så passade Ella på att rymma, så gårdsherren försöker jaga ikapp henne ute på åkern. Jag är på väg fram mot Saga när Gårdsfrun ropar att jag ska springa och hjälpa Gårdsherren att fånga Ella. Hon verkar inte heller fatta att JAG INTE SPRINGER atm! Han lyckades ju såklart fånga Ella innan jag han fram… Över till Saga. Duktigt mörbultad med inget brutet. Ganska halt hon med.

I morse kommer Gårdsfrun ner och meddelar att hon ramlat i trappan. Jag spände ögonen i Gårdsherren och frågade om hon varit omöjlig, men så var inte fallet! Nu är hon också mörbultad. Mest halt på armbågen men ändå.

Jag toppar sedan morgonen med att rida ut på Janne, i den förbannade blåsten. Blåst är inte hans favorit, vilket innebär att han helt plötsligt beter sig som fyra igen och är allmänt nipprig. Har som sagt fortfarande ont, när snilleblixten slår mig att jag ska stå upp i lite lätt sits i traven. Problemet är bara att jag ska göra det för att jag har ont och för att benen inte är lika stabila som vanligt. Så, jag ställer mig upp, något händer i skogen, kanske ett rådjur eller bara en vindpust. Sen ligger jag på marken igen. Janne fullkomligen försvann under mig. Så trött på mig själv, reser jag mig upp. Letar efter något att sitta upp från. 1.77 är högt i vanliga fall, nu när jag inte kan ta i så bra med benen är det ännu högre vid just uppsittning…

Det får faktiskt sluta blåsa nu! Min kropp orkar inte med detta längre… Mitt enda hopp nu är att jag får ett blåmärke, för det fick jag inte sist. Vill liksom att det ska synas att jag gjort mig illa. Det är ju som med träning, syns det inte på sociala medier så har det aldrig hänt!

”Hej, jag heter Janne och är 16 år. Jag tycker om att kasta av min ryttare och hitta på hyss!”

Mötet med fibersand!

Vi har det så lyxigt att ha närheten till flertalet ridhus runtomkring oss. Denna gång öppnade Sandra Bonow sina dörrar till löshoppning, vilket vi är så tacksamma över!

Nu var det ju inte bara vilken löshoppning som helst, utan premiären för Ella! Vi har varit duktiga nog och faktiskt öva lastning hemma på gårdsplanen i lugn och ro. Ni vet sådär som man alltid vill att man ska hinna göra, för att slippa stressa och få en dålig upplevelse när det verkligen är ett måste att kunna ta sig iväg. Men som man aldrig gör.
Första träningen var lite stökig, vi provade både godis och linor. Det slutade med att damen i fråga föredrog när vi ”pickade” lätt med en långpisk på rumpan, upprepade gånger för att sedan kvickt sluta så fort hon tog ett steg framåt. Upprepade proceduren tills dess att hon väl var inne och sen var den lastningsinlärningen över. Hon går in och ut som om hon inte gjort något annat!
På premiärdagen kom vi till momentet körning. Hon trampade om ordentligt en gång men stod sedan lugnt och fint. Väl framme så såg det ut som att någon duschat henne inne i transporten! Inte lätt det här med att vara liten i den vuxna världen…

Vi gick in i det luftiga och nybyggda ridhuset med stoooora ögon. Så stort och vackert! Vi är vana med vår ridbana hemma. Känslan med höga takstolar, ljusa fönster och fibersand gör onekligen upplevelsen lite magnifikare.

Ella verkade också gilla både ridhus och underlag för hon hoppade väldigt bra! I planeringen ligger 3 års test i Maj som vi hoppas mycket på. Har en känsla av att vi måste ha ett avstämningsmöte med samtliga inblandade innan om vem som gör vad. Om vem som matar med godis, vem som släpper och vem som för. Viss förvirring har en tendens att uppstå… Tur för oss att Ella hoppar som hon gör!

Elle On the Hill, Heartbeat – Careful, f 2017