Har letat efter ett par snygga jordphurs hur länge som helst! Jag vill kunna rida i de och samtidigt bara gå runt och vara snygg. Jag har oerhört höga vrister vilket innebär att jag lätte får blodstopp i fötterna om det blir för tight.
Fick syn på dessa godbitar och kände direkt att de är perfekta för mig! Så klart att Cavallo levererar det jag söker!
Gillar den bruna färgen (de finns i grå, blå och svart också), innerfodret som är perforerat för att fötterna ska andas och att man slipper känslan av att gå i gummistövlar. Jag avskyr billiga skor där det känns som att man får ett gratis fotbad varje gång man använder de…. Dessa godbitar har dessutom resår i snörningen upp över hela vristen, det gör att de formare sig oerhört väl över foten.
Övade med bommar på banan i tisdags. Fyra bommar låg som i en liten fyrkant och fokus handlade om att galoppera över de, rytmiskt och vackert. Gick ganska bra till en början, men Janne är lite slarvig på bommarna. Tappar ett ben nu och då, hamnar i otakt, flyter ut åt ena sidan… Till slut blev jag lite less och petade till med dressyrspöt på bakbenet. Eller, jag hade petat till några gånger, men nu gjorde jag det när vi precis var över bommen. Då passade han på att förvalta den kraft som bommen medför – till att sparka bakut! Han skjuter till ordentligt så jag hamnar i obalans, dessutom verkade han ge sig själv mer kraft än vad han tänkt sig då staketet kom mot honom alldeles för fort. Ett snabbt stopp när jag redan var i obalans och jag föll i backen. Jag ramlade alltså av från Janne 16 år! Helt sjukt. På rumpan. Gjorde svinont. Min kropp är inte skapt för att ramla av längre. Det känns som att hela bäckenet är intryckt och hela kroppen värker.
Oavsett smärtan så ville jag för allt i världen inte missa veckans höjdpunkt, dvs onsdagshoppningen på SchultzArena. Värktabletter in – smärta ut (framskjuten åtminstone). Som om tränaren hade suttit på ett moln ovanför mig när jag red dagen innan, så handlade träningen om just bommar! Att komma rätt på bommen med tre eller fyra galoppsprång fram till hindret. Svinsvårt. Svinnyttigt. Svinkul! Vi fick sitta och nöta på övningen ganska länge så det blev lite bättre, men helt klart något som jag behöver jobba mer med. Typ varje dag. När jag kan sitta i sadeln ordentligt igen.
Stackars mina hästar, de lär inte riktigt känt igen mig där uppe på ryggen… När jag bara satt och kved och inte alls red som jag brukar. Det blev så påtagligt att jag inte riktigt kunde förmedla övertygelsen eller stödet som jag brukar. Å andra sidan kanske jag hade haft en svacka annars ändå och inte haft något att skylla på, så det var nog tur att jag ändå hade rumpsmärta för att ha en giltig anledning till att inte vara på topp… 😉
Påsken kommer lägligt och jag ska verkligen vila mig igenom denna högtid!
Förra veckan åkte vi iväg på vårens första hoppträning. Vi har ridit och tränat mycket hemma och jag tycker att det gått bra. Det var en lite rörig träning generellt, men den rörigaste måste varit Queen her self. Det gick inte att stanna! Har tidigare hoppat på rakt babypelham, men har nu tränat massor hemma och tyckte att hon blivit så lydig, så jag provade vanligt tredelat. Tji fick jag! Hon var hejdlös, sprang fortare än lovligt och jag var inte nöjd just lydigheten. Tränaren gav mig tipset att jobba på galoppen, för att få den jämnare. Jämnare avsprångspunkter och inte lika vilt. Vettiga synpunkter absolut! Jag tar till mig alla,MEN! Det som inte syns så tydligt på från marken är att att sitta på Queen ger känslan av att vara 190 cm lång och sitta på en häst som springer fort rakt fram samtidigt som hon Flossar! Alltså Flossar så där som barn gör i en väldig fart och som skapar yrsel. Nytt bett och Ny träning igår.
Kommer hem från träningen och min sambo frågar:
Sambo – ”Gick det bra?” Jag – ”Ja, det gick jättebra! Jag fick till och med beröm!” Sambo – ”Oj då, det var ju något.”
Han har verkligen extremt höga tankar om mig…eheee... Igår var det verkligen roligt för att jag hittade en bra känsla! Analyserade mina olika rundor och känslan inom mig när jag red banorna. När jag samlar upp tyglarna, ska försöka rida i någon slags samlad galopp så håller jag så pass hårt i munnen och rider på för hårt med mitt starka säte och skänkel så att det blir krock. Krock på det viset att jag sätter spänning i hästen som förstör rytmen och ger oflyt i rundan. För min del handlar det nog helt enkelt om att min timing mellan starkt säte/skänkel i kombination med hand är för dålig, vilket gör att jag får välja att rida de framme för skänkeln men med en lätt hand. Det passar helt enkelt mig bättre och jag ska sluta med det där med handen…
Något jag också reflekterade över är alla supportrar/mammor/pappor som tar sig friheten att stå jämte tränaren ett helt pass för att prata ihjäl denne. Är det inte lite konstigt? Att om jag följer med som supporter, så tar Jag den uppmärksamheten som de som rider faktiskt betalar för att få! Detta upplever man ju allt som oftast, vilket förbryllar mig.
Tröja och byxor från Cavallo såklart! S1 Safe Rading stigbyglar för säkerhetsskull…
Wilmas skola fortsätter och vi har gått över på tömkörning. Min historik med tömkörning är inget vidare. Jag la ner väldigt mycket tid på att tömköra Janne för många år sedan. Det gick med blandat resultat men inget superbra. När det sedan slutade med att han hoppade sparkande baklänges mot mig så slutade jag helt enkelt att ens försöka.
Med unghästar är det ju ett oerhört bra sätt för att få de att förstå hjälperna. Därför har vi nu börjat med tömkörning i skritt primärt. Jag kan svänga åt båda hållen men det är lite svårare åt höger. Halt är under konstruktion men över lag tycker jag att det går riktigt bra! Vi har dessutom provat trava lite på volt och har till och med skrittat över bommar på töm. Ödmjukt så kan jag säga att jag är grym på det här med tömkörning! Det är verkligen superroligt!
La upp en filmsnutt på Instastory häromdagen när jag körde med longerlinor. Fick en kommentar från en vän som jag diskuterar mycket häst med och hon sa att det inte är så bra att köra med longerlinor. Det för att tömmarna i läder har mer ”tyngd” och hjälper hästen till kontakt när man inte har någon skänkel som när man rider. Longerlinor är för lätta så det blir för mycket av och på i kontakt med bettet. Sen är det inte bra med metall mot metall, så när man använder linor med metallspännen direkt i bettet så blir det onödigt skarpt när man tar i tömmen. Jag lyssnade på hennes råd och rotade fram mina högst oanvända lädertömmar som jag fått av mamma när Queen började skolan till ridhäst för massa år sedan. Vilken skillnad! Mycket bättre tyngd i bettet och hon gick bra mycket bättre direkt. Ridning är som tidigare känt en materialsport… 😉 Skämt åsido, sociala medier har sina sidor men tänk hur bra det är att få tips och råd via den via kanalen!
Hörrni, har ni sett solen? Vårdagjämning kom lägligt. Helskotta så fantastiskt det är med solsken. Igår blåste det, men idag! Solsken, vindstilla, magi.
Dressyrfröken ställde upp med coaching för mig och Saga redan kl 08.00 på morgon. Varför så tidigt? Jo, för att jag måste åka till jobbet kl 10.00 för att sitta och titta rakt ut i en tom bilhall för att hela Stockholm har Coronakarantän och inte går ut. Å andra sidan hade jag inte heller gått till en bilhall en solig söndag… Det är skrämmande med dagens läge, inte bara sjukdomsläget utan ekonomin i stort. Det skrämmer mig verkligen! Det är dock en helt annan fråga.
Det stod hoppning på schemat. Serier för att underlätta för oss alla att komma rätt på hinder. Trav in till förmån för Dollys snabbhet och för Eves osmidighet. Dolly vill gärna springa lite fort men skötte sig riktigt bra på linjen till sist! Eve och travhopp är ingen styrka så vi bytte till galopp in. Tror på att stärka styrkorna istället för att trycka ner svagheterna. Skrattade lite åt oss när vi värmde upp, då vi båda har problem med förhållande hjälper. Dolly för att hon inte lyssnar på stopphjälpen, Eve gör det inte heller men jag börjar tro att det i hennes fall handlar mest om att hon inte vill. Hon vet att hon är snygg och duktig och tycker minsann att hon kan bäst själv. Har tidigare tänkt att hon inte har muskler för samling riktigt ännu, men jag börjar tro att det är en kombination av kan själv beteende och omusklad, men mest kan-själv-beteendet…
Väldigt härlig start på dagen! Kände inte av någon Corona och alla världsproblem kunde inte störa harmonin i min start på dagen!
Gick mot helgen med tanken att den skulle vara fullsmockad med aktiviteter. Coronaläget har dock skapat mycket oro inombords. Jag har nog inte riktigt förstått hur stort det är för det går inte riktigt att ta på. Det som skrämmer mig mycket är hur ekonomin verkar drabbas. Det känns lite som att allt är satt på Hold och ett Cura tyngdtäcke ligger över oss… Hade oro i magen gällande musikalen och restaurangbesöket som var planerat i helgen. Det slutade med att vi stannade hemma och det kändes som ett oerhört bra beslut!
Lördagen bjöd på sol, så vi byggde upp löshoppningsbana till Ella och Dolly istället. Kul att få se hur de agerar på hinder när de är helt fria. Ella tog tag i saken helt själv och skötte sig toppen, kul att få se hur hon hoppar över hindren. Dolly gjorde detsamma, men tyckte att det var lite för lite hoppning så hon hoppade även ut från avspärrningarna. Angenämt att se spänsten hos hästarna, när de bara kan välja att hoppa från i princip stillastående… Det roligaste med Ella är att hon är den förstfödda på gården sedan uppfödningen flyttade från Värmland till Ekolsund. Nu är hon så stor att hon förbereds för treårstestet och dessutom rids i skritt, trav och galopp. Galet!
Ellas mamma Eve fick också hoppa, men då uppsutten. Vi tog löshoppningslinjen, enkelt nog. Första hindret i trav och Eve river hela hindret. Det är 50 cm högt och hon river inte bara en bom utan även så pass att båda stöden ligger på backen. Lite muttrandes säger jag:
”Jag fattar inte att hon är ett Diplom premierat hoppsto!”
Det skulle jag inte sagt! För som hon hoppade därefter! Jag blev helt chockad, salig och överväldigad över språngkurvan och hur hon rättade sig på linjen. Duktiga, duktiga Eve! Takterna går minsann inte ur, trots att det var några år sedan…
Foderhäckarna har varit ett återkommande diskussionsämne här i bloggen. Ett normalt år så hade ju frågan blivit inaktuell så snart snön och tjälen kom, men den kom ju aldrig i år… Sandlådan fungerade ett tag, men sedan fick hästarna tråkigt i hagen och mer eller mindre slaktade den.
Tillbaks på ruta ett.
Min sambo gillar blocket. Det visade sig (för första gången) vara oerhört behövligt i detta fall! Kan väl villigt erkänna att hans Blocketmani inte hör till min favorit till vardags, men nu var det ju till förmån för mig så då blev det helt plötsligt okej. Han är en mästare på att förhandla dessutom.
Efter långa förhandlingar så landade vi i en rund foderhäck med bogstöd för en rimlig peng. Beslutet togs efter en afterski och vi tänkte inte mer på det.
Väl hemma skulle denna nya familjemedlem hämtas upp. Bengan, som sålde foderhäcken, hade lagt in annonsen med område Vallentuna. Jag tog med mig släpet till jobbet i Solna för att sedan kvista över lite snabbt till Vallentuna efter jobbet. På vägen fram inser vi att vi fått en annan adress där själva upphämtningen skulle ske. Österbybruk. Österbybruk ligger inte i Vallentuna och definitivt inte i närheten av Solna. Snarare 30 minuter norr om Uppsala! Där stod jag nu med mitt hästsläp, mitt i Solna och kände mig allmänt missanpassad. Jag skulle inte heller hinna till Österbybruk på 60 minuter.
Fick hjälp av min trädande ängel i form av Gårdskarlnn Jr, till vardags kallad Höök, som kunde ställa upp med en stor lastbil och dessutom köra den upp till Österbybruk. Han berättade senare att han blev dirigerad ut på en lerig åker, i en hage där det tidigare hade betat Bisonoxar. Jag visste inte heller att Bisonoxar ens hade funnits i Uppsala län!? Nåväl, hem kom foderhäcken och Sambo + Gårdskarln Jr kastade sig på monteringen.
Som om inte det vore nog så har de även sett till att konstruera en bottenskiva. Som man brukar säga, ur något ont kommer oftast något gott. I mitt fall så medförde det att Corona har gjort att Sambon har väldigt lite av sina ordinarie arbetsuppgifter på sitt jobb. Då sa han till sina kollegor:
”Istället för att sura över att vi inte har något att göra så får vi göra det bästa av situationen!”
…och de byggde bottenskiva åt mig och hästarna. Hur gulligt!? Janne var dock allmänt skeptisk mot den nya bekantskapen, men verkar ha accepterat den nu. Han kanske känner närheten till Bisonoxarnas forna matskål!
Vaknar upp till världens solsken men lite kyligare temperatur. De små solstrålarna värmer mitt inre! Någonstans i bakhuvudet ligger dock det faktum att det är just Fredag den 13e. Valde ändå att hålla mig till min veckoplan och fullfölja den. Jag brukar lägga upp veckans ridning på söndagskvällen, vilka hästar som ska göra vad och när. Det gör att mitt stressade inre åtminstone får en liten sinnesro. Inte för att jag är vidskeplig, MEN! Queen fick passande nog en vilodag. Jobbade duktiga Wilma på lina på banan – iklädd schabrak och longergjord! Stort ändå. Har haft gjorden på några dagar men igår spände jag den lite hårdare. Det tog henne ca 30 meter att notera det, men då flög hon rakt upp i luften, men hängande ben och en högst oklar blick. Väldigt lik en animerad seriefigur ur en film om insekter… Sedan var det tydligen inte mer med det utan vi promenerade vidare som ingenting. Unghästar alltså. Eve jobbades på banan. Samlat tempo, avspänt i låg form. Passade på att hålla oss till skritt och trav och bara göra det riktigt bra. Inte för att jag är vidskeplig som sagt…men lågt tempo känns mer kontrollerbart än motsatsen…
Satt på ridbanan, med solen i ögonen och slogs av hur magiskt livet är! Det är så oerhört vackert den här tiden på året, när livsglädjen börjar återkomma till oss alla och framtiden ser ljus ut. Det är lätt att glömma hur bra vi har det och fastna i onödiga dispyter eller trista tankar. Jag vill tro att vi själva besitter den förmågan och framförallt förmånen att se till att vi gör det bästa av vårat liv. Det bästa av de vakna timmarna vi får till oss att disponera och därmed skapa den dag och tillvaro som berikar oss och inte bryter ner varken oss eller vår omgivning.
Jag har precis kommit hem från skidsemester. Inte från Alperna i Norra Italien utan från trygga Lindvallen. Coronaviruset härjar som en en höststorm och alla har panik. Givetvis ska inte Corona på något vis viftas bort, men jag blir nästan sjuk bara av att höra all panik. Kan nog vara bra med en tankeställare om hur vi hanterar vår hygien och vad vi pillar på om dagarna. Känner lite igen den känslan som vi levde med förra året när Abortviruset härjade bland våra fyrbenta vänner. Alla hävdar att hästarna är vaccinerade och att man inte vistas med samma kläder i olika stall. Ända härjade den som en löpeld och skördade liv. Såhär med lite distans väljer jag att se det som en nyttig lärdom för oss alla och att inte vara alltför nonchalant mot smittspridning.
Efter lite semester börjar vi nu allt mer komma igång efter vintern. Fler och fler hästar blir till ridhästar på gården och snart har vi fler inridna än tvärtom. Stjärnan Ella kan numera galoppera med ryttare utan att tappa henne. Det är riktigt häftigt! Wilma har precis fått börja skolan. Det innebär träns på, friserad man och longeringsträning påbörjad. Det är ju så fantastiskt roligt med unga hästar. Lätt att glömma bort mellan hästarna jag ridit in, men det går så fort. Allt går fort! Första dagen är det inte helt självklart att lämna mig i mitten för att själv på lina en bit bortanför mig. Dag två är det inga problem och Wilma travar snyggt på linan i ett jämt tempo och lyssnar på både ”traaav” och ”ptrooo”.
Det händer något med unghästarna när de börjar få bli ridhästar. Minns när Dolly precis började ridas hos oss, efter att ha haft lite vintervila. Då lämnade hon flocken som stod och åt (hon älskar mat) för att stå vid grinden och titta på den som rider på ridbanan. Lite som att hon drömde sig dit. För att hon minsann blivit vuxen nu och fått se lite mer av den vuxna världen! Wilma gjorde precis likadant i morse efter att ha fått jobba lite på banan. Kompisarna åt mat och hon stod kvar vid grinden, drömmandes mot ridbanan. Lite mallig möjligen… Dolly? Ja, hon har övergått malligheten och återgått till att äta. Men kan man hoppa flera hinder i följd i galopp så kan det få vara okej!
Normalt sätt så frusta hästar när de är avslappnade. Inte Queen. Hon nervösfrustar. och frustar. och frustar. Sen kastar hon på huvudet och slicka sig om läpparna. Det gör ju lite ont inom mig att hon är så stressad så att hon lägger sig till med detta beteende. Svetten svämmar över dessutom. Inte alltid, men det kan vara när vädret är blåsigt, galoppängen ligger framför henne, en fågel som hoppar i ett dike eller för att det är söndag. Med anda ord, lite när som. Försöker nu lägga tiden på att ge henne tid. Inte vara stressad. Inte bli arg. Vänta ut. De senaste dagarna har vi jobbat i huvudsak i skritt. Övergångar och försöka hantera situationer där hon tappar koncentrationen och sedan går i ”spinn”. Får verkligen ge mig själv cred för att jag blir påhittig. Överböja fungerar ibland. Även halter kan fungera. Släppa tyglarna och skritta i fri skritt kan också gå. Eller att flytta undan skänkeln. Ibland fungerar ingenting av ovan. Då känner jag mig oerhört maktlös. Men känner ändå att hon är så pass bra att jag bara måste lura ut de olika situationerna.
Har bytt bett från ett mjukt babypelham som jag har älskat, till ett tredelat bomberbett. Upplever att hon blivit mer harmonisk av det. Att jag kan få ett fint och jämt stöd i handen under stor del av arbetspasset. Bettens olika inverkan är då inte att förringa!
Janne har inte riktigt lika mycket för sig när man rider. Förutom det att han helst galopperar och det väldigt fort. Möjligen att han ägnar sig åt att trycka sig uppåt bakåt, men i skritt. Med andra ord så över jag för tillfället på att skritta. Med olika problematik så är det ändå slutmålet, att kunna rida i en avspänd form i korrekt takt.
Det nya magiska bettet!
Självklart får de alltid Mash efter arbete för att återställa vätskebalansen efter hårt arbete. Gärna med elektrolyter i!
Malins Hästblogg 