Inte sjukstuga som i sjukdom, snarare hälta. Då inte på hästarna utan på människorna! Vi verkar vara i en dålig trend på gården just nu. Jag ramlade ju av häromdagen. Fick en kommentar om det som löd något i stil med: tur att du inte är fotbollsspelare för då hade du inte suttit upp igen, det tyckte jag var väldigt roligt! Min skada sitter förövrigt i och strålar lite ner i benen nu för tillfället. Men rätt som det är så blir det bättre hoppas jag.
Häromdagen när jag låg och vilade lite på soffan så ropar sambon från köket att någon ramlat. (Han använde verkligen uttrycket ”Ramlat”. Alltid lika kul att höra en ohästig person beskriva en hästig situation…) Vadå ramlat kände jag? Men, jag haltade upp och tittade ut genom fönstret, det var ju Saga som trillat av. Sambon uppmanade mig att springa ner till banan. Men i mitt tillstånd så springer jag inget, jag haltar.
Väl nere vid banan så blåser det enormt. Eller det blåste väl enormt precis överallt just nu! Som om det inte räckte med att en ramlat så passade Ella på att rymma, så gårdsherren försöker jaga ikapp henne ute på åkern. Jag är på väg fram mot Saga när Gårdsfrun ropar att jag ska springa och hjälpa Gårdsherren att fånga Ella. Hon verkar inte heller fatta att JAG INTE SPRINGER atm! Han lyckades ju såklart fånga Ella innan jag han fram… Över till Saga. Duktigt mörbultad med inget brutet. Ganska halt hon med.
I morse kommer Gårdsfrun ner och meddelar att hon ramlat i trappan. Jag spände ögonen i Gårdsherren och frågade om hon varit omöjlig, men så var inte fallet! Nu är hon också mörbultad. Mest halt på armbågen men ändå.
Jag toppar sedan morgonen med att rida ut på Janne, i den förbannade blåsten. Blåst är inte hans favorit, vilket innebär att han helt plötsligt beter sig som fyra igen och är allmänt nipprig. Har som sagt fortfarande ont, när snilleblixten slår mig att jag ska stå upp i lite lätt sits i traven. Problemet är bara att jag ska göra det för att jag har ont och för att benen inte är lika stabila som vanligt. Så, jag ställer mig upp, något händer i skogen, kanske ett rådjur eller bara en vindpust. Sen ligger jag på marken igen. Janne fullkomligen försvann under mig. Så trött på mig själv, reser jag mig upp. Letar efter något att sitta upp från. 1.77 är högt i vanliga fall, nu när jag inte kan ta i så bra med benen är det ännu högre vid just uppsittning…
Det får faktiskt sluta blåsa nu! Min kropp orkar inte med detta längre… Mitt enda hopp nu är att jag får ett blåmärke, för det fick jag inte sist. Vill liksom att det ska synas att jag gjort mig illa. Det är ju som med träning, syns det inte på sociala medier så har det aldrig hänt!
Malins Hästblogg 