Sjukstuga och blåst

Inte sjukstuga som i sjukdom, snarare hälta. Då inte på hästarna utan på människorna! Vi verkar vara i en dålig trend på gården just nu. Jag ramlade ju av häromdagen. Fick en kommentar om det som löd något i stil med: tur att du inte är fotbollsspelare för då hade du inte suttit upp igen, det tyckte jag var väldigt roligt! Min skada sitter förövrigt i och strålar lite ner i benen nu för tillfället. Men rätt som det är så blir det bättre hoppas jag.

Häromdagen när jag låg och vilade lite på soffan så ropar sambon från köket att någon ramlat. (Han använde verkligen uttrycket ”Ramlat”. Alltid lika kul att höra en ohästig person beskriva en hästig situation…) Vadå ramlat kände jag? Men, jag haltade upp och tittade ut genom fönstret, det var ju Saga som trillat av. Sambon uppmanade mig att springa ner till banan. Men i mitt tillstånd så springer jag inget, jag haltar.

Väl nere vid banan så blåser det enormt. Eller det blåste väl enormt precis överallt just nu! Som om det inte räckte med att en ramlat så passade Ella på att rymma, så gårdsherren försöker jaga ikapp henne ute på åkern. Jag är på väg fram mot Saga när Gårdsfrun ropar att jag ska springa och hjälpa Gårdsherren att fånga Ella. Hon verkar inte heller fatta att JAG INTE SPRINGER atm! Han lyckades ju såklart fånga Ella innan jag han fram… Över till Saga. Duktigt mörbultad med inget brutet. Ganska halt hon med.

I morse kommer Gårdsfrun ner och meddelar att hon ramlat i trappan. Jag spände ögonen i Gårdsherren och frågade om hon varit omöjlig, men så var inte fallet! Nu är hon också mörbultad. Mest halt på armbågen men ändå.

Jag toppar sedan morgonen med att rida ut på Janne, i den förbannade blåsten. Blåst är inte hans favorit, vilket innebär att han helt plötsligt beter sig som fyra igen och är allmänt nipprig. Har som sagt fortfarande ont, när snilleblixten slår mig att jag ska stå upp i lite lätt sits i traven. Problemet är bara att jag ska göra det för att jag har ont och för att benen inte är lika stabila som vanligt. Så, jag ställer mig upp, något händer i skogen, kanske ett rådjur eller bara en vindpust. Sen ligger jag på marken igen. Janne fullkomligen försvann under mig. Så trött på mig själv, reser jag mig upp. Letar efter något att sitta upp från. 1.77 är högt i vanliga fall, nu när jag inte kan ta i så bra med benen är det ännu högre vid just uppsittning…

Det får faktiskt sluta blåsa nu! Min kropp orkar inte med detta längre… Mitt enda hopp nu är att jag får ett blåmärke, för det fick jag inte sist. Vill liksom att det ska synas att jag gjort mig illa. Det är ju som med träning, syns det inte på sociala medier så har det aldrig hänt!

”Hej, jag heter Janne och är 16 år. Jag tycker om att kasta av min ryttare och hitta på hyss!”

Platt fall och rumpsmärta

Övade med bommar på banan i tisdags. Fyra bommar låg som i en liten fyrkant och fokus handlade om att galoppera över de, rytmiskt och vackert. Gick ganska bra till en början, men Janne är lite slarvig på bommarna. Tappar ett ben nu och då, hamnar i otakt, flyter ut åt ena sidan… Till slut blev jag lite less och petade till med dressyrspöt på bakbenet. Eller, jag hade petat till några gånger, men nu gjorde jag det när vi precis var över bommen. Då passade han på att förvalta den kraft som bommen medför – till att sparka bakut! Han skjuter till ordentligt så jag hamnar i obalans, dessutom verkade han ge sig själv mer kraft än vad han tänkt sig då staketet kom mot honom alldeles för fort. Ett snabbt stopp när jag redan var i obalans och jag föll i backen. Jag ramlade alltså av från Janne 16 år! Helt sjukt. På rumpan. Gjorde svinont. Min kropp är inte skapt för att ramla av längre. Det känns som att hela bäckenet är intryckt och hela kroppen värker.

Oavsett smärtan så ville jag för allt i världen inte missa veckans höjdpunkt, dvs onsdagshoppningen på SchultzArena. Värktabletter in – smärta ut (framskjuten åtminstone). Som om tränaren hade suttit på ett moln ovanför mig när jag red dagen innan, så handlade träningen om just bommar! Att komma rätt på bommen med tre eller fyra galoppsprång fram till hindret. Svinsvårt. Svinnyttigt. Svinkul! Vi fick sitta och nöta på övningen ganska länge så det blev lite bättre, men helt klart något som jag behöver jobba mer med. Typ varje dag. När jag kan sitta i sadeln ordentligt igen.

Stackars mina hästar, de lär inte riktigt känt igen mig där uppe på ryggen… När jag bara satt och kved och inte alls red som jag brukar. Det blev så påtagligt att jag inte riktigt kunde förmedla övertygelsen eller stödet som jag brukar. Å andra sidan kanske jag hade haft en svacka annars ändå och inte haft något att skylla på, så det var nog tur att jag ändå hade rumpsmärta för att ha en giltig anledning till att inte vara på topp… 😉

Påsken kommer lägligt och jag ska verkligen vila mig igenom denna högtid!

Flossande häst!

Förra veckan åkte vi iväg på vårens första hoppträning. Vi har ridit och tränat mycket hemma och jag tycker att det gått bra. Det var en lite rörig träning generellt, men den rörigaste måste varit Queen her self. Det gick inte att stanna! Har tidigare hoppat på rakt babypelham, men har nu tränat massor hemma och tyckte att hon blivit så lydig, så jag provade vanligt tredelat. Tji fick jag! Hon var hejdlös, sprang fortare än lovligt och jag var inte nöjd just lydigheten. Tränaren gav mig tipset att jobba på galoppen, för att få den jämnare. Jämnare avsprångspunkter och inte lika vilt. Vettiga synpunkter absolut! Jag tar till mig alla, MEN! Det som inte syns så tydligt på från marken är att att sitta på Queen ger känslan av att vara 190 cm lång och sitta på en häst som springer fort rakt fram samtidigt som hon Flossar! Alltså Flossar så där som barn gör i en väldig fart och som skapar yrsel.
Nytt bett och Ny träning igår.

Kommer hem från träningen och min sambo frågar:

Sambo – ”Gick det bra?”
Jag – ”Ja, det gick jättebra! Jag fick till och med beröm!”
Sambo – ”Oj då, det var ju något.”

Han har verkligen extremt höga tankar om mig…eheee...
Igår var det verkligen roligt för att jag hittade en bra känsla! Analyserade mina olika rundor och känslan inom mig när jag red banorna. När jag samlar upp tyglarna, ska försöka rida i någon slags samlad galopp så håller jag så pass hårt i munnen och rider på för hårt med mitt starka säte och skänkel så att det blir krock. Krock på det viset att jag sätter spänning i hästen som förstör rytmen och ger oflyt i rundan.
För min del handlar det nog helt enkelt om att min timing mellan starkt säte/skänkel i kombination med hand är för dålig, vilket gör att jag får välja att rida de framme för skänkeln men med en lätt hand. Det passar helt enkelt mig bättre och jag ska sluta med det där med handen…

Något jag också reflekterade över är alla supportrar/mammor/pappor som tar sig friheten att stå jämte tränaren ett helt pass för att prata ihjäl denne. Är det inte lite konstigt? Att om jag följer med som supporter, så tar Jag den uppmärksamheten som de som rider faktiskt betalar för att få! Detta upplever man ju allt som oftast, vilket förbryllar mig.

Tröja och byxor från Cavallo såklart! S1 Safe Rading stigbyglar för säkerhetsskull…

Arv från bisonoxarna

Foderhäckarna har varit ett återkommande diskussionsämne här i bloggen. Ett normalt år så hade ju frågan blivit inaktuell så snart snön och tjälen kom, men den kom ju aldrig i år…
Sandlådan fungerade ett tag, men sedan fick hästarna tråkigt i hagen och mer eller mindre slaktade den.

Tillbaks på ruta ett.

Min sambo gillar blocket. Det visade sig (för första gången) vara oerhört behövligt i detta fall!
Kan väl villigt erkänna att hans Blocketmani inte hör till min favorit till vardags, men nu var det ju till förmån för mig så då blev det helt plötsligt okej. Han är en mästare på att förhandla dessutom.

Efter långa förhandlingar så landade vi i en rund foderhäck med bogstöd för en rimlig peng. Beslutet togs efter en afterski och vi tänkte inte mer på det.

Väl hemma skulle denna nya familjemedlem hämtas upp. Bengan, som sålde foderhäcken, hade lagt in annonsen med område Vallentuna. Jag tog med mig släpet till jobbet i Solna för att sedan kvista över lite snabbt till Vallentuna efter jobbet. På vägen fram inser vi att vi fått en annan adress där själva upphämtningen skulle ske. Österbybruk. Österbybruk ligger inte i Vallentuna och definitivt inte i närheten av Solna. Snarare 30 minuter norr om Uppsala! Där stod jag nu med mitt hästsläp, mitt i Solna och kände mig allmänt missanpassad. Jag skulle inte heller hinna till Österbybruk på 60 minuter.

Fick hjälp av min trädande ängel i form av Gårdskarlnn Jr, till vardags kallad Höök, som kunde ställa upp med en stor lastbil och dessutom köra den upp till Österbybruk. Han berättade senare att han blev dirigerad ut på en lerig åker, i en hage där det tidigare hade betat Bisonoxar. Jag visste inte heller att Bisonoxar ens hade funnits i Uppsala län!?
Nåväl, hem kom foderhäcken och Sambo + Gårdskarln Jr kastade sig på monteringen.

Som om inte det vore nog så har de även sett till att konstruera en bottenskiva. Som man brukar säga, ur något ont kommer oftast något gott. I mitt fall så medförde det att Corona har gjort att Sambon har väldigt lite av sina ordinarie arbetsuppgifter på sitt jobb. Då sa han till sina kollegor:

”Istället för att sura över att vi inte har något att göra så får vi göra det bästa av situationen!”

…och de byggde bottenskiva åt mig och hästarna. Hur gulligt!?
Janne var dock allmänt skeptisk mot den nya bekantskapen, men verkar ha accepterat den nu. Han kanske känner närheten till Bisonoxarnas forna matskål!

Nervösfrustningar och läppslick

Normalt sätt så frusta hästar när de är avslappnade. Inte Queen. Hon nervösfrustar. och frustar. och frustar. Sen kastar hon på huvudet och slicka sig om läpparna.
Det gör ju lite ont inom mig att hon är så stressad så att hon lägger sig till med detta beteende. Svetten svämmar över dessutom. Inte alltid, men det kan vara när vädret är blåsigt, galoppängen ligger framför henne, en fågel som hoppar i ett dike eller för att det är söndag. Med anda ord, lite när som. Försöker nu lägga tiden på att ge henne tid. Inte vara stressad. Inte bli arg. Vänta ut.
De senaste dagarna har vi jobbat i huvudsak i skritt. Övergångar och försöka hantera situationer där hon tappar koncentrationen och sedan går i ”spinn”.
Får verkligen ge mig själv cred för att jag blir påhittig. Överböja fungerar ibland. Även halter kan fungera. Släppa tyglarna och skritta i fri skritt kan också gå. Eller att flytta undan skänkeln. Ibland fungerar ingenting av ovan. Då känner jag mig oerhört maktlös. Men känner ändå att hon är så pass bra att jag bara måste lura ut de olika situationerna.

Har bytt bett från ett mjukt babypelham som jag har älskat, till ett tredelat bomberbett. Upplever att hon blivit mer harmonisk av det. Att jag kan få ett fint och jämt stöd i handen under stor del av arbetspasset. Bettens olika inverkan är då inte att förringa!

Janne har inte riktigt lika mycket för sig när man rider. Förutom det att han helst galopperar och det väldigt fort. Möjligen att han ägnar sig åt att trycka sig uppåt bakåt, men i skritt. Med andra ord så över jag för tillfället på att skritta. Med olika problematik så är det ändå slutmålet, att kunna rida i en avspänd form i korrekt takt.

Självklart får de alltid Mash efter arbete för att återställa vätskebalansen efter hårt arbete. Gärna med elektrolyter i!

Vision vs reality

Såg den här bilden på Instagram. Carl Hedin är fotograf och Cornelia Johansson rider. Jag tog med mig bilden för mitt inre ut till ridbanan.

Tanken var handen långt framme på tygeln. Korrekt sits och hästen framme för skänkeln.

Började rätt bra tycker jag. Handen hade bra position och sitsen kändes förhållandevis korrekt. Sen kom dressyrfröken. Hon ville ha honom mer ställd och genomriden över ryggen. Vi jobbade även mycket med att få mina ben längre och att jag använder underskänkel istället för häl. Ridbanan är lite hård och min sits inte riktigt komplett, så vi jobbade mest i skritt. Efter att mina skinkor frångav sig sådana enorma smärtor när jag försökte sitta ner i sadeln i trav.

Jag vet inte riktigt om resultatet blev som målbilden var, då jag mer juckade oss framåt än vad jag red med i takt och tempo. Alltså red jag mer forcerande än harmoniskt. Det såg ut ungefär såhär:

Ut ur julmatsbubblan

Julen består av att äta. Hela tiden faktiskt. Ränna runt mellan alla som bjuder till julmys är fantastiskt, men det blir inte så mycket ridning gjord. Fick mig till slut en fri dag att hinna rida allihopa på. Jag förberedde mig väl! Såg till att alla ben var renspolade från lera, redan dagen innan. Morgonhöt åts inomhus och jag slapp tappa humöret redan i samband med borstningen. Apropå det, jag borstade inte bara. Jag RYKTADE också! Det händer inte ofta vill jag lova…

Lite sträck i räkningen när Queen fick den stora äran att vara först ut på banan, samtidigt som blåsten tilltog. Kan väl säga att jag inte skulle skriva i en försäljningsannons att hon är en häst som går lika bra i alla väderlekar… Jag ramlade åtminstone inte av så det var på det hela taget en bra dag med henne.

Janne spänner till över ryggen och kastar med huvudet. Fokus fick då ligga på att jobba med en avslappnad överlinje, i balans och i både rätt och fel galopp. Det blev även det ett bra pass.

Eve fick stöttning av Dressyrtränarns öga. Hon går så sakteliga framåt. Travar inte lika stort, kastar sig inte loss lika mycket och ligger oftare och oftare i en bra form. När hon är lösgjord och stabil är hon riktigt härlig! Nyttjade Dressyrtränaren, numera kallad groom, till att jogga ner. I samma stund som svetten kyldes ner och värmesulornas batteri tog slut stod jag där och studerade henne. Det var förvisso en bra ridning men fy bubblan för att stå som ridlärare på marken dag ut och dag in. Så kallt!! Till och med min överläpp började domna bort så att talet blev suddigt…!

Där och då med bortdomnad överläpp längtade jag tillbaka till julmatshysterin och att ligga på sofflocket igen.

Först ska klädhögen på för att inte frysa ihjäl

Dressyrtränarn briljerar i ridtäcke från Ikonic

Dolly står vid grinden och lär av skönridningen på banan. Eve kollar på kossorna

Första nollan i 1.20!

Årets sista tävling blev i Heby på Christmas Show. Båda två skulle få starta 1.20 m vilket är Queens fjärde 1.20m, men första på ett drygt år eftersom hon varit mer vild än tam och kraftigt ostyrig…

Upplägget inför tävlingen har varit att lägga ännu lite mer fokus på att trimma mer regelbundet, över bommar och små cavaletti i galopp samt följsamheten genom åttvolter etc. Janne är ju 15 år och jag tycker mig märka att kroppen börjar bli lite tyngre på honom. Det har kommit lite i takt med att hösten, kylan och mörkret kommit till oss. Träningen ger liksom inte riktigt det resultat som jag förväntar mig. Har försökt lägga upp träningen lite annorlunda, med mer gymnastiserande övningar, mer tempoväxlingar och mer precision varje pass. Det har blivit bättre men samma spänst är inte där som den en gång varit.
Han fick ändå starta i helgen och ritten var ryckig. Skänkeln blev för kraftig, eller reaktionen av skänkeln, vilket gjorde att han for framåt och blev stark. Som en motreaktion på det så blev förhållningen för sen och osynkad, samtidigt som den inte gick igenom med resultatet samling utan istället tempostopp. Han räddade sig fint över nästan alla hinder men rev dessvärre ett hinder. Han är och förblir min älsklingshäst så han var duktig ändå. ❤

Queen däremot. Hon är ju min nya prinsessa i livet. Ston tar lite tid att komma underfund med har jag märkt. Tycker att vi är på god väg allt som oftast.

Tills i helgen.

Under veterinärbesiktningen pep hon och busade. Under i ordninggörandet med sadel och träns står hon som ett lamm. Under uppsittningen jazzade hon mest omkring och småstegrade. Hon gick hela tiden bort från pallen och jag höll på att bli galen. Noteras bör att hon aldrig haft varken sadeltvång eller uppsittningssvårigheter. Ibland slår det bara slint. Tydligen.
Vid ett svagt ögonblick när hon stod med blickan fäst i fjärran kom jag upp. Hon jazzade då vidare upp och ner ur dikena och stissig som aldrig förr. Red runt på framridningen med tårar brännande innanför ögonlocken av tanken på att jag måste sälja henne för att jag inte klarar av henne.

In på banan. En helt ny häst! Fortfarande lite svag i galoppen vilket resulterar i korsgalopp till och från. Mindre än tidigare men ändå där. SÅ LEVERERAR HON EN NOLLRUNDA i 1.20m! …och som hon hoppade sedan! Utvecklingspotential har hon alla gånger.
Fantastiska, underbara, svarta prinsessa! Hon får helt klart bo kvar hos mig ett tag till!

Jag kan gilla!

Idag är jag glad!
Gick och la mig med feel good känsla från Så mycket bättre och vaknade lika dant. Red till tonerna av Niklas Strömstedt´s Jag kan gilla.

Allt detta har varit bra med dagen hittills:

Det är söndag g
Eves gravidkilon rasar av med väldig fart så nu slipper jag rida i spagat
Queen gjorde inte ett enda bocksprång när hästarna sprang i hagen och har dessutom blivit superduktig på öppna!
Janne svarade så fint på den samlade galoppen i en lätt hand

Vilken dag hörrni! 🙂

Hoppträning ur en Sambos ögon

Onsdagshoppträning som vanligt. Den sista för detta år för vår del faktiskt. Det är som känt både blött, mörkt och kallt så det gör inte så mycket.
Ett trevligt inslag var att min sambo dök upp som supporter! Det händer någon gång per år generellt sett, så det är verkligen en stor händelse. Med tanke på just osannolikheten i hans närvaro så stolpade jag ut ur ridhuset vid hästbytet, rakt förbi honom, talade med det väntande gänget i grupp två utan en tanke på att bevärdiga honom en blick.

Den stackars hästointresserade sambon frågar pliktskyldigast varje dag om det gått bra att rida. Oftast säger jag ”Ja”, ibland ”sådär” vilket kan efterföljas av en motfråga från honom om vad det faktiskt var som gick sådär. När jag försöker beskriva att just den oförklarbara ”känslan var dålig” så ebbar konversationen ut. Däremot tycker han att det är lite spännande när jag ramlar av, främst om det fångats på film!
Sambon är analytisk och studerar gärna hur vi gör med hästarna. Tycker därmed att allt ser oerhört enkelt ut och kan enkelt berätta precis hur rutinerna är, ibland med inslag av hur vi skulle kunna förenkla vardagen eller hur vi bara försvårar saker och ting…

Onsdagens träning bestod av kontroll. Räcke – fyra galoppsprång – cavaletti. När det väl satt så minskades antalet galoppsprång ner till fem och slutligen sex. Till en början var det nästintill omöjligt mer fyra, eller åtminstone väldigt okontrollerade fyra. Efter mycket nötande så blev faktiskt sex galoppsprång genomförbart. Jag var nöjd, kände att både Prinsessan och Jan the Man tog till sig lydnaden och skötte sig fint i detta gymnastikpass.
Vi avslutade med bana som också skulle vara i balans, samlad galopp över bakdelen i samtliga svängar och samma avsprångspunkt på alla hinder. Jag har massor att jobba på, men var ändå nöjd då mer än 70% av passen kändes som att jag hade under kontroll. För mig är det ett stort framsteg!

Sambon hade såklart några reflektioner från dagen: ”Jag tycker synd om den där tränaren. Ingen lyssnade på honom! Den enda som var bra var den där stora hästen. Den gjorde allt bra och sprang skötsamt. Ja, din häst kunde ju inte ens hålla koll på benen! Hon slog de i varandra hela tiden!”
(Den stora hästen är förvisso väldigt duktig, men såååå dåliga var faktiskt inte vi andra!)

Dressyrtränaren har studerat filmen och gett sin reflektion på delar av träningen, vilket innebar att jag skulle behöva få kontroll på främst Prinsessan tidigare efter hindren. Alltså, inte efter en hel kortsida utan efter maximalt två galoppsprång. Dvs är hennes ord inte jättelångt ifrån Sambons synpunkter…