Vattengrav

På senaste träningen så stod vattengraven kvar från helgen som varit. Tränaren tyckte att vi skulle prova. Jag tycker ju oftast att ingenting är läskigt så jag var med på hans spår.
Vi var två rookies på vattengrav i gruppen som fick ta hjälp av några mer erfarna. Duon före mig började och gjorde det bra. Under tiden hann jag stämma av lite med min täthäst Räkan som jag skulle följa. Räkan är tydligen bakskygg… ”men vad händer då?” frågade jag. Hon springer bara fortare säger Räkans matte! Well well… då kör vi!

”Övningen” gick ut på att lägga upp ett högt tempo i galopp direkt efter varandra. Vi började med att rida ett par varv på volten ovanför hindret för att komma in i varandras rytm och att Queen skulle fatta att hon skulle följa efter framförvarande häst. Detta ihärdigt påhejande av tränaren som uppmanade mig att rida snabbare och närmare Räkan. Tränaren är väldigt tydlig när han vill något och jag är väldigt mån om att göra som han säger. Kruxet var bara att Räkan är väldigt snabb och möjligen ännu snabbare med tanke på just bakskyggheten… Tränaren stod dock fast vid att jag skulle rida nära och snabbare, så jag gasade! Queen är väldigt (!) snabb så ni kan ju bara tänka er hur fort det här faktiskt går.
Det roliga med detta är att alla drogs med. Nu är det ju ingen nämnvärd publik med tanke på Corona, men de få som stod runt ridbanan hejade glatt på. Med tanke på att alla dessutom håller det omtalade avståndet så kom det hejarop från alla möjliga håll. Blandat med en del skratt!

Hur själva hindret gick? Jo tack, det var ju det minsta problemet! Kan noga säga att detta är en av Queens paradgrenar – springa fort och hoppa långt!

Flossande häst!

Förra veckan åkte vi iväg på vårens första hoppträning. Vi har ridit och tränat mycket hemma och jag tycker att det gått bra. Det var en lite rörig träning generellt, men den rörigaste måste varit Queen her self. Det gick inte att stanna! Har tidigare hoppat på rakt babypelham, men har nu tränat massor hemma och tyckte att hon blivit så lydig, så jag provade vanligt tredelat. Tji fick jag! Hon var hejdlös, sprang fortare än lovligt och jag var inte nöjd just lydigheten. Tränaren gav mig tipset att jobba på galoppen, för att få den jämnare. Jämnare avsprångspunkter och inte lika vilt. Vettiga synpunkter absolut! Jag tar till mig alla, MEN! Det som inte syns så tydligt på från marken är att att sitta på Queen ger känslan av att vara 190 cm lång och sitta på en häst som springer fort rakt fram samtidigt som hon Flossar! Alltså Flossar så där som barn gör i en väldig fart och som skapar yrsel.
Nytt bett och Ny träning igår.

Kommer hem från träningen och min sambo frågar:

Sambo – ”Gick det bra?”
Jag – ”Ja, det gick jättebra! Jag fick till och med beröm!”
Sambo – ”Oj då, det var ju något.”

Han har verkligen extremt höga tankar om mig…eheee...
Igår var det verkligen roligt för att jag hittade en bra känsla! Analyserade mina olika rundor och känslan inom mig när jag red banorna. När jag samlar upp tyglarna, ska försöka rida i någon slags samlad galopp så håller jag så pass hårt i munnen och rider på för hårt med mitt starka säte och skänkel så att det blir krock. Krock på det viset att jag sätter spänning i hästen som förstör rytmen och ger oflyt i rundan.
För min del handlar det nog helt enkelt om att min timing mellan starkt säte/skänkel i kombination med hand är för dålig, vilket gör att jag får välja att rida de framme för skänkeln men med en lätt hand. Det passar helt enkelt mig bättre och jag ska sluta med det där med handen…

Något jag också reflekterade över är alla supportrar/mammor/pappor som tar sig friheten att stå jämte tränaren ett helt pass för att prata ihjäl denne. Är det inte lite konstigt? Att om jag följer med som supporter, så tar Jag den uppmärksamheten som de som rider faktiskt betalar för att få! Detta upplever man ju allt som oftast, vilket förbryllar mig.

Tröja och byxor från Cavallo såklart! S1 Safe Rading stigbyglar för säkerhetsskull…

Arv från bisonoxarna

Foderhäckarna har varit ett återkommande diskussionsämne här i bloggen. Ett normalt år så hade ju frågan blivit inaktuell så snart snön och tjälen kom, men den kom ju aldrig i år…
Sandlådan fungerade ett tag, men sedan fick hästarna tråkigt i hagen och mer eller mindre slaktade den.

Tillbaks på ruta ett.

Min sambo gillar blocket. Det visade sig (för första gången) vara oerhört behövligt i detta fall!
Kan väl villigt erkänna att hans Blocketmani inte hör till min favorit till vardags, men nu var det ju till förmån för mig så då blev det helt plötsligt okej. Han är en mästare på att förhandla dessutom.

Efter långa förhandlingar så landade vi i en rund foderhäck med bogstöd för en rimlig peng. Beslutet togs efter en afterski och vi tänkte inte mer på det.

Väl hemma skulle denna nya familjemedlem hämtas upp. Bengan, som sålde foderhäcken, hade lagt in annonsen med område Vallentuna. Jag tog med mig släpet till jobbet i Solna för att sedan kvista över lite snabbt till Vallentuna efter jobbet. På vägen fram inser vi att vi fått en annan adress där själva upphämtningen skulle ske. Österbybruk. Österbybruk ligger inte i Vallentuna och definitivt inte i närheten av Solna. Snarare 30 minuter norr om Uppsala! Där stod jag nu med mitt hästsläp, mitt i Solna och kände mig allmänt missanpassad. Jag skulle inte heller hinna till Österbybruk på 60 minuter.

Fick hjälp av min trädande ängel i form av Gårdskarlnn Jr, till vardags kallad Höök, som kunde ställa upp med en stor lastbil och dessutom köra den upp till Österbybruk. Han berättade senare att han blev dirigerad ut på en lerig åker, i en hage där det tidigare hade betat Bisonoxar. Jag visste inte heller att Bisonoxar ens hade funnits i Uppsala län!?
Nåväl, hem kom foderhäcken och Sambo + Gårdskarln Jr kastade sig på monteringen.

Som om inte det vore nog så har de även sett till att konstruera en bottenskiva. Som man brukar säga, ur något ont kommer oftast något gott. I mitt fall så medförde det att Corona har gjort att Sambon har väldigt lite av sina ordinarie arbetsuppgifter på sitt jobb. Då sa han till sina kollegor:

”Istället för att sura över att vi inte har något att göra så får vi göra det bästa av situationen!”

…och de byggde bottenskiva åt mig och hästarna. Hur gulligt!?
Janne var dock allmänt skeptisk mot den nya bekantskapen, men verkar ha accepterat den nu. Han kanske känner närheten till Bisonoxarnas forna matskål!

• 

• 

Nervösfrustningar och läppslick

Normalt sätt så frusta hästar när de är avslappnade. Inte Queen. Hon nervösfrustar. och frustar. och frustar. Sen kastar hon på huvudet och slicka sig om läpparna.
Det gör ju lite ont inom mig att hon är så stressad så att hon lägger sig till med detta beteende. Svetten svämmar över dessutom. Inte alltid, men det kan vara när vädret är blåsigt, galoppängen ligger framför henne, en fågel som hoppar i ett dike eller för att det är söndag. Med anda ord, lite när som. Försöker nu lägga tiden på att ge henne tid. Inte vara stressad. Inte bli arg. Vänta ut.
De senaste dagarna har vi jobbat i huvudsak i skritt. Övergångar och försöka hantera situationer där hon tappar koncentrationen och sedan går i ”spinn”.
Får verkligen ge mig själv cred för att jag blir påhittig. Överböja fungerar ibland. Även halter kan fungera. Släppa tyglarna och skritta i fri skritt kan också gå. Eller att flytta undan skänkeln. Ibland fungerar ingenting av ovan. Då känner jag mig oerhört maktlös. Men känner ändå att hon är så pass bra att jag bara måste lura ut de olika situationerna.

Har bytt bett från ett mjukt babypelham som jag har älskat, till ett tredelat bomberbett. Upplever att hon blivit mer harmonisk av det. Att jag kan få ett fint och jämt stöd i handen under stor del av arbetspasset. Bettens olika inverkan är då inte att förringa!

Janne har inte riktigt lika mycket för sig när man rider. Förutom det att han helst galopperar och det väldigt fort. Möjligen att han ägnar sig åt att trycka sig uppåt bakåt, men i skritt. Med andra ord så över jag för tillfället på att skritta. Med olika problematik så är det ändå slutmålet, att kunna rida i en avspänd form i korrekt takt.

Det nya magiska bettet!

Självklart får de alltid Mash efter arbete för att återställa vätskebalansen efter hårt arbete. Gärna med elektrolyter i!

RIDHUS!!!

Vintern har ju varit onekligen mild i år, vilket har gjort att det varit enkelt att hålla igång hästarna. Men herre min skapare så deppigt det varit. Med snö blir allt lite ljusare och betydligt mycket mindre kladdigt. Allt regn som kommit istället för snö har gjort att man förstör precis allt som går när man rider på det. Det som återstår är asfalten, som jag annars gillar att rida på, men det känns inte så bra att rida där pga broddarna som sitter i skorna. Med tanke på att snön kanske kommer. Högst troligt inte, men varje gång jag funderat på att brodda av så har det varit frost på natten och halt på morgonen… Väderguden talar till mig genom dolda budskap och säger att jag minsann ska ha broddarna kvar. Det är lite som dopp i grytan på jul – den ska stå där trots att ingen äter. Broddarna ska sitta i på vinterhalvåret, oavsett vinter eller ej.

Vi tog oss till Ridhus för första gången i år. Vi åkte till CC Stud, vars ridhus är uppvärmt och kortsidan är längre än min långsida på ridbanan hemma. Magisk känsla. Blev ändå glad för jag fick ett kvitto på att träningen jag gjort hemma faktiskt gjort resultat.

Janne kändes superfin, spänstig i galoppen och fräsch. Det var toppenkul!
Queen briljerade med att travhoppa. Hon har alltid varit dålig på det. Dels tror jag det hänger ihop med att hon har lätt att spänna till i ryggen och då tappar hon lätt takten. Utöver det har hon en enorm kapacitet och kan helt enkelt hoppa över bommen och hindret utan problem. Nu däremot, nu travhoppade hon så fint så!

Den lilla prinsessan har gett mig några halleluja-moments på senaste. Häromdagen satt jag och trimmade lite, nersutten (!) i trav med avspänd häst. Kommer ur hörnet, gör en halvhalt och flyyyyter in i en vänster-öppna. Utan spänning, sura miner eller att formen ändrade sig. Nu var det tyvärr ingen som bevittnade detta men jag kan lova att detta var helt magiskt! Kanske GP-nivå till och med. För den som tycker att detta inte låter så mycket för världen vill jag bara meddela att JO! Detta är något sensationellt. Det är inget som man normalt sett gör på Queen.
Vet inte riktigt vad som hänt. För en tid sedan var hon sto-surig, sparkade bakut mycket och var spänd. Nu är hon som förbytt!
Jag har ju stoppat om sadeln och bytt bett till ett tredelat bomber-bett som hon verkar älska. Jag är helt salig!

Första nollan i 1.20!

Årets sista tävling blev i Heby på Christmas Show. Båda två skulle få starta 1.20 m vilket är Queens fjärde 1.20m, men första på ett drygt år eftersom hon varit mer vild än tam och kraftigt ostyrig…

Upplägget inför tävlingen har varit att lägga ännu lite mer fokus på att trimma mer regelbundet, över bommar och små cavaletti i galopp samt följsamheten genom åttvolter etc. Janne är ju 15 år och jag tycker mig märka att kroppen börjar bli lite tyngre på honom. Det har kommit lite i takt med att hösten, kylan och mörkret kommit till oss. Träningen ger liksom inte riktigt det resultat som jag förväntar mig. Har försökt lägga upp träningen lite annorlunda, med mer gymnastiserande övningar, mer tempoväxlingar och mer precision varje pass. Det har blivit bättre men samma spänst är inte där som den en gång varit.
Han fick ändå starta i helgen och ritten var ryckig. Skänkeln blev för kraftig, eller reaktionen av skänkeln, vilket gjorde att han for framåt och blev stark. Som en motreaktion på det så blev förhållningen för sen och osynkad, samtidigt som den inte gick igenom med resultatet samling utan istället tempostopp. Han räddade sig fint över nästan alla hinder men rev dessvärre ett hinder. Han är och förblir min älsklingshäst så han var duktig ändå. ❤

Queen däremot. Hon är ju min nya prinsessa i livet. Ston tar lite tid att komma underfund med har jag märkt. Tycker att vi är på god väg allt som oftast.

Tills i helgen.

Under veterinärbesiktningen pep hon och busade. Under i ordninggörandet med sadel och träns står hon som ett lamm. Under uppsittningen jazzade hon mest omkring och småstegrade. Hon gick hela tiden bort från pallen och jag höll på att bli galen. Noteras bör att hon aldrig haft varken sadeltvång eller uppsittningssvårigheter. Ibland slår det bara slint. Tydligen.
Vid ett svagt ögonblick när hon stod med blickan fäst i fjärran kom jag upp. Hon jazzade då vidare upp och ner ur dikena och stissig som aldrig förr. Red runt på framridningen med tårar brännande innanför ögonlocken av tanken på att jag måste sälja henne för att jag inte klarar av henne.

In på banan. En helt ny häst! Fortfarande lite svag i galoppen vilket resulterar i korsgalopp till och från. Mindre än tidigare men ändå där. SÅ LEVERERAR HON EN NOLLRUNDA i 1.20m! …och som hon hoppade sedan! Utvecklingspotential har hon alla gånger.
Fantastiska, underbara, svarta prinsessa! Hon får helt klart bo kvar hos mig ett tag till!

Jag kan gilla!

Idag är jag glad!
Gick och la mig med feel good känsla från Så mycket bättre och vaknade lika dant. Red till tonerna av Niklas Strömstedt´s Jag kan gilla.

Allt detta har varit bra med dagen hittills:

• Det är söndag g
• Eves gravidkilon rasar av med väldig fart så nu slipper jag rida i spagat
• Queen gjorde inte ett enda bocksprång när hästarna sprang i hagen och har dessutom blivit superduktig på öppna!
• Janne svarade så fint på den samlade galoppen i en lätt hand

Vilken dag hörrni! 🙂

Hoppträning ur en Sambos ögon

Onsdagshoppträning som vanligt. Den sista för detta år för vår del faktiskt. Det är som känt både blött, mörkt och kallt så det gör inte så mycket.
Ett trevligt inslag var att min sambo dök upp som supporter! Det händer någon gång per år generellt sett, så det är verkligen en stor händelse. Med tanke på just osannolikheten i hans närvaro så stolpade jag ut ur ridhuset vid hästbytet, rakt förbi honom, talade med det väntande gänget i grupp två utan en tanke på att bevärdiga honom en blick.

Den stackars hästointresserade sambon frågar pliktskyldigast varje dag om det gått bra att rida. Oftast säger jag ”Ja”, ibland ”sådär” vilket kan efterföljas av en motfråga från honom om vad det faktiskt var som gick sådär. När jag försöker beskriva att just den oförklarbara ”känslan var dålig” så ebbar konversationen ut. Däremot tycker han att det är lite spännande när jag ramlar av, främst om det fångats på film!
Sambon är analytisk och studerar gärna hur vi gör med hästarna. Tycker därmed att allt ser oerhört enkelt ut och kan enkelt berätta precis hur rutinerna är, ibland med inslag av hur vi skulle kunna förenkla vardagen eller hur vi bara försvårar saker och ting…

Onsdagens träning bestod av kontroll. Räcke – fyra galoppsprång – cavaletti. När det väl satt så minskades antalet galoppsprång ner till fem och slutligen sex. Till en början var det nästintill omöjligt mer fyra, eller åtminstone väldigt okontrollerade fyra. Efter mycket nötande så blev faktiskt sex galoppsprång genomförbart. Jag var nöjd, kände att både Prinsessan och Jan the Man tog till sig lydnaden och skötte sig fint i detta gymnastikpass.
Vi avslutade med bana som också skulle vara i balans, samlad galopp över bakdelen i samtliga svängar och samma avsprångspunkt på alla hinder. Jag har massor att jobba på, men var ändå nöjd då mer än 70% av passen kändes som att jag hade under kontroll. För mig är det ett stort framsteg!

Sambon hade såklart några reflektioner från dagen: ”Jag tycker synd om den där tränaren. Ingen lyssnade på honom! Den enda som var bra var den där stora hästen. Den gjorde allt bra och sprang skötsamt. Ja, din häst kunde ju inte ens hålla koll på benen! Hon slog de i varandra hela tiden!”
(Den stora hästen är förvisso väldigt duktig, men såååå dåliga var faktiskt inte vi andra!)

Dressyrtränaren har studerat filmen och gett sin reflektion på delar av träningen, vilket innebar att jag skulle behöva få kontroll på främst Prinsessan tidigare efter hindren. Alltså, inte efter en hel kortsida utan efter maximalt två galoppsprång. Dvs är hennes ord inte jättelångt ifrån Sambons synpunkter…

Vänsta Ryttarförening

Idag har vi varit i Vänsta, Kolbäck, och tävlat en 1.15m.

Queen var kaos.

Framridningen och framhoppningen var på samma plats. Det blåste. Högtalaren och framhoppningsoxern var nära varandra. Funktionärerna som skulle bygga om oxern till min klass var helt inne i sitt byggande och tog ingen notis i vad som hände med hästarna som red förbi de på spåret. Gång på gång så tycktes de flytta både bommar och stöd precis när jag red förbi och då även mot mig. Queen skyggade varje gång. Där skulle ju jag personligen noterat detta och kanske inte flyttat varken bom eller stöd när ett ekipage, som jag nu var, dessutom med röd rosett i svansen rider förbi. Det gjorde funktionärerna här. Fjärde varvet jag red förbi gjorde Queen hopp-bakutspark, vilket kändes sådär kul… Jag försökte hålla mig undan och funktionären bad mig vänta med att rida förbi tills hindret var klart. Inga problem – självklart! Kände jag. Hindret blev klart och jag började rida igen. DÅ skulle funktionärerna komma på att de skulle BYGGA OM hindret igen. Och det skulle de börja med preciiiis när jag red förbi…. Resultatet: en ännu större hopp-bakut spark där Queen var ett Hinderstöd från att sparka henne i huvudet. Och jag ramlade av. Som TUR var på fötterna för tacka sjutton för att ramla med vita byxor i sörjan… Funktionären blev chockad och jag likaså. Hon hade inte lagt någon som helst notis om att detta varit på väg att hända… men det var i och för sig samman person som ledde en häst i enbart grimma genom tävlingsområdet en liten stund senare… 🤦🏻‍♀️

Jag gjorde några tappra försök att rida och hoppa fram men Queen var rätt på tårna och bockade mest efter hindren. Kändes säkrast att skritta på liten volt utanför tävlingsingången istället.

Tävling inomhus = ingen blåst, fast underlag och svinfin häst! Slutade med en andra placering och alla bocksprång är förlåtna! ❤️

Tävlar ju självklart i byxor, topp och kavaj från Cavallo….

https://youtu.be/kugQbEqSOQU

Aldrig nöjd

När jag sitter på jobbet och gör viktiga uträkningar, rådgör om fälgstorlekar passande M-sportbromsar, momsavdrag på första förhöjda hyran eller kontrastsömens färg på exklusivlädret…då brukar jag längta hem. Hem till en varm mule, mjuka pälsar, ridbyxor, sporttop och i vissa fall även leriga gummistövlar. Med andra ord – raka motsatsen mot klinkergolv, skinande metalliclack, kostym och högklackat!

Idag har jag haft en sån dag. En dag när jag hunnit rida alla tre hästar utan stress. Det har varit bra och utvecklande pass.

Nelson hoppade styrketräning med bom för och efter ett räcke samt linje med tre studs – bom – oxer. Han gör det bättre och bättre! För en månad sedan såg jag inte att vi skulle kunna hoppa 1.05 m. Inte en bredare oxer heller för den delen. Men det kan vi nu!

Janne fick jobba över galoppbommar med uppsamlande volt före och efter, toppat med galoppombyte. Lite tempoväxlingar för att se att gas, broms och svängar fungerar inför morgondagens DM. Han är för himla härlig alltså. Trots sina 1.77 cm över havet är han lättmanövrerad som en ponny! Älskade, älskade Janne!

Queen fick åka och tävla 1.15 m på SchultzArena. Enligt min första plan så skulle det finnas tid för en liten siesta på eftermiddagen. Det blev inte enligt plan. Inte heller rundan blev helt enligt plan. Hon skenar liksom inte runt längre vilket gör att jag inte är helt säker på hur jag ska agera. Hon hoppar dessutom hejdundrande försiktigt och bra. Hänger inte riktigt med på förändringen… kollade på filmen efteråt och ser att hon tappade intensiteten i galoppen till sista hindret. Då kom tyvärr ett Pet. Men Herre min skapare så fin jag tycker att min prinsessa är! I only say wow, wow, wow!

Coolt också att vi träffade Queens pappa. De kände tyvärr inte igen varandra men de kanske hade en tråkig icke-relation i uppväxten…

Nu när jag har haft min drömdag som jag längtar efter när jag sitter på jobbet. Ja då minsann, då är jag så trött på lera, regn och svett att jag längtar till sexcylindriga motorer och nappaläderklädsel!